Nu känner jag bara...

Vad ska man säga, klent bygd, ingen motståndskraft och skulle jag fundera en stund skulle jag komma på några till, det går snabbare komma på dom när man får säga det till någon annan än att beskriva sitt eget svagsinta läge. Kroppen skriker rätt ut, tror jag var upp minst 10 gånger i natt och till slut så la jag mig i soffan vid 5 tiden och somnade faktiskt om och vaknade 6.30, alltså kroppen är inte van att ligga om man inte räknar med när man halvligger i soffan och har älsklingen i knät. 

Jag hoppas att kulmen är nådd och att jag är feberfri ikväll för då tror jag att jag kommer att kunna arbeta i morgon, möjligen väldigt mycket önsketänkande men som sagt var så är det ju hoppet som överger en sist.....