Ska man alltid skriva eller??

När ska man vara såpass insiktsfull att man ger fan i att skriva om man inte har något vettigt skriva om. Undrar vart ska man dra gränsen eller ska man bara skriva för att slippa få långa uppehåll för det blir ju en garanti att dom tenderar allt oftare att bli längre och längre och till slut så är det det bittra slutet bara runt hörnet. 

Hur eländig sanningen än kan vara så borde ju sanningen alltid vara befriande skön att få bära, betydligt lättare än en full ryggsäck av lögner, svek och bitterhet över att något eller livet har kommit ikapp den bittra sanningen om hur ens vardag ser ut. 

Oj, oj det här lätt tungt men samtidigt ganska skönt få skriva, hoppas bara det inte finns någon som ska försöka analysera det jag har skrivit för det är för min egen skull jag har gjort det.